Välkommen till mina tankar
För ett par år sen föreläste jag på en skola där en elev på högstadiet fått betala skadestånd efter att ha livestreamat från duschen efter idrottslektionen rakt ut på snapchat (det finns flera sådana här händelser så det är inte utpekande).
För inte så länge sen berättade en förälder på en skola där jag var om att idrottslärarna varit på föräldrarna om att många av barnen i klassen (mellanstadiet) inte sköter hygienen efter idrottslektionerna. De dushar inte och byter heller inte kläder.
Jag tänker att sånt här kan ha ett samband. Många föräldrar har under många år frågat sig varför man inte inför avgränsningar mellan duscharna på skolor så att man ska kunna duscha helt privat.
När man går i skolan händer det inte bara saker i kroppen och med kroppen. Det händer även mycket med relationer och vänner. Ena dagen är man bästa vänner, en vänskap som man tror ska hålla för evigt. Nästa dag så är man bittra ovänner. Det kan även handla om ren och skär mobbning.
Förutom blickar, kommentarer och dömande ögon så finns mobilkamerorna ofta tillgängliga hela tiden (även om skolorna samlar in dem så finns det alltid elever som har en till mobil) och de kan användas i många olika kränkningssituationer.
Till exempel genom att livestreama eller smygfota.
Jag tror inte att alla vuxna skulle känna sig helt bekväma med att duscha naken framför sina arbetskollegor. Varför kräver man det av barnen?
Första dagen jag gjorde VFU så gick jag runt med rektorn på en visning. En lite tuffare skola om man säger så.
Hursomhelst så går vi in i pausrummet där några 9:or sitter runt ett bord med fötterna på det. Rektorn går då fram till eleverna och ber dem ta ner fötterna från bordet men ingen av dem gör det. Hon slår då till ena foten på en kille på skoj och säger ”Ta ner fötterna jäkla pappskalle” och skrattar. Direkt så åker alla fötterna ner från bordet. Sen sätter vi oss och snackar lite med dem om allt möjligt under lättsamma former och när vi sen går därifrån så säger hon ”Niclas, du förstår att vem som helst inte kan göra sådär va? Jag har en bra relation till de här eleverna och det är det det handlar om. Att skapa relationer med eleverna”.
När jag pluggade på lärarprogrammet så var det en föreläsare som berättade en historia som jag ibland tänker på. Den har säkert vandrat runt i många år i olika former men är ändå tänkvärd i dessa tider som präglas av kaos, egoism och människor som går över lik för att nå dit de vill.
Det var en man som satt och kopplade av med sin tidning i sin fåtölj efter en lång arbetsdag. Runt honom sprang hans son som tjatade och ville leka. Till sist tröttnade mannen på sonen och slet ut en sida med en bild på en jordglob ur tidningen, rev den i tusen bitar, gav dem till pojken och sa
”Här får du, försök sätta ihop den här bilden igen”, med förhoppningen om att det skulle sysselsätta pojken ett bra tag så att han kunde läsa klart sin tidning.
Till hans förvåning kom pojken tillbaka redan efter ett par minuter med hela bilden ihoppusslad igen. När han häpet frågade pojken hur han lyckades pussla ihop bilden så snabbt så log pojken och svarade snällt
”På baksidan så var det en människa och när jag väl fått ordning på människan så blev världen också okej”
Inför skolstarten: En påminnelse till oss föräldrar om barn, trygghet i skolan och att förebygga mobbning
Snart börjar skolan igen. För många barn och unga känns det spännande – nya ämnen, nya kompisar och nya möjligheter. Så är det dock inte för alla. För andra känns det jobbigt. Huvudet fyllda av tunga tankar om människor man inte vill träffa, svåra minnen som gör sig påminda och en oro över hur det ska bli när man väl sätter sin fot i skolan.
Som föräldrar har vi en avgörande roll. Inte bara i att hjälpa till med läxor eller packa gympapåsen – Vi behöver även rusta våra barn med värderingar, empati och respekt hemifrån.
Prata med ditt barn, ofta. Inte bara om prestationer, utan om relationer. Fråga:
“Hur känns det att börja skolan igen?”
“Finns det någon i klassen som du tror känner sig ensam eller känner du dig själv ensam?”
“Vad kan du göra om du ser någon som du tror inte mår bra”
Påminn dem om att vänlighet inte kostar något, men betyder allt för människor. Att mod inte bara handlar om att stå upp för sig själv, utan också för andra. Och att det alltid är okej att be en vuxen om hjälp – det är inte att skvallra, det är att bry sig.
Kom ihåg: barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör. Det vi säger om andra, hur vi själva hanterar konflikter, vad vi skrattar åt, vad vi accepterar – det är det barn lär sig av. Vi är deras viktigaste förebilder, oavsett ålder.
Låt skolstarten bli en nystart, inte bara i kalendern utan också i samtalen vi för hemma. För när vi pratar öppet och lyhört om vänskap, olikheter, empati och ansvar – då bygger vi inte bara bättre skolmiljöer, vi bygger starkare barn.
Många lever ett ganska hektiskt liv.
Det är aktiviteter med barnen, jobbet kräver sitt, man försöker vårda sitt äktenskap eller förhållande och däremellan vill man fortfarande behålla sina vänner och försöka hitta tid för att underhålla sin egen kropp med träning och vila. Ganska mycket med andra ord.
En sak man dock kan stanna upp och behöva reflektera över. Det är vem man är i sina barns liv?
När barnen hänger med sina vänner, vad säger de om dig som mamma eller pappa?
När barnen pratar med en framtida partner och hen vill höra om deras uppväxt, vad kommer de att säga om dig som förälder?
Vem kommer du att vara i dina barns berättelse?
Det är något som man behöver tänka på varje dag…
Jag skulle verkligen vilja att man införde livskunskap i skolan. Inte lära sig lite ihopslafsade saker om livet integrerat i andra ämnen utan livskunskap på riktigt. Om viktiga saker som vi vuxna oftast har lärt oss genom våra egna misstag. Inget betyg, inga omdömen utan bara ”såhär funkar livet”.
– Kommer du inte i tid till jobbet, försover dig, sjukanmäler dig hela tiden, maskar, låter kollegorna göra grovjobbet, snackar skit och skvallrar etc så har du till slut inget jobb kvar. Kollegorna kommer att bli sura på dig och sen får du sparken. Och du, jobb växer inte på träd.
– vårdar du inte dina relationer med andra människor, bryr dig om dina föräldrar, syskon, vänner etc så kommer till slut ingen att bry sig om dig heller. Du kommer att stå där ensam.
Ställ upp på dem även om du inte orkar eller vill just där och då. Gör det ändå. Du har det tillbaka.
Och sårar du andra människor, ljuger för dina kompisar, är otrogen i ditt äktenskap eller försummar dina eventuella barn så kommer det att slå tillbaka på dig på många olika sätt. Det kan bli sår inombords som kan ta lång tid att läka. Gör inte det.
– När du får din lön så är de här räkningarna viktigast. Du måste prioritera dem. Skit i alla andra räkningar om det är knapert med pengar men de här måste betalas in. Betalar du inte dem så har du ingen bostad kvar eller kanske saknar försäkring om det händer dig något.
Och ta aldrig några sms-lån. De är skitdyra. Sälj några av dina saker, fråga vänner eller släktingar, panta lite burkar etc om det är riktigt knapert. Ofta kan man få ihop till det man behöver om man bara tittar sig runt lite i hemmet.
– Gör du dumma val i livet, begår brott, hotar någon, misshandlar någon, hänger med fel människor (även om de just då känns schyssta och spännande) etc så kommer du bli straffad. Ibland riktigt jävla hårt som får konsekvenser resten av livet.
Och livet är verkligen inte ett tv-spel som man bara kan starta om.
Men du, oavsett hur jobbigt och tungt livet än känns så finns det alltid hjälp att få. Bara man vågar be om hjälp och framförallt, be om hjälpen i tid. Svälj stoltheten och gör det bara. Tunga bördor kommer att lyftas från axlarna och livet kommer genast att kännas mycket bättre och lättare.
Jag skrev om det här för några veckor sedan. Att man som förälder måste reagera ifall barnen kommer hem med märkeskläder, har en massa cash utan anledning eller bär en dyr väska från ingenstans m.m.
Det är dock inte bara föräldrar som bör reagera. Som lärare så ser man ju även dessa saker. Man har en hyfsad inblick i vad eleverna har för bakgrund och ofta kan man ju även tro sig veta vilka elever som kommer från familjer som har det gott ställt och vilka som inte gör det.
Men det är inte bara i skolan som man kan upptäcka saker, även i föreningslivet så ser man red flags.
Som thaiboxningstränare (och även andra tränare för den delen) ser man vilka som har ny utrustning på sig och bär snygga träningskläder, som betalar medlemsavgiften i tid och blir hämtad av föräldrar efter träningen m.m.
Stöter man på killar som faller utanför ramarna en lördagskväll bärandes märkeskläder och snordyra väskor. Ja, då bör man ju dra öronen åt sig och tyvärr misstänka att allt kanske inte går rätt till.
Det har varit många gånger under åren som jag låtit ungdomar träna thaiboxning gratis för att jag vet att de inte har pengar till medlemsavgiften. Inom mig så bär jag visionen att det är en mänsklig rättighet att ha meningsfull fritid. Att alla ska kunna få vara en del av ett sammanhang oavsett förutsättningar och bagage.
Jag minns speciellt en kille som alltid tränade så länge han kunde tills det blev dags för medlemsavgiften. Då försvann han alltid. Sen kom han tillbaka nästa termin och gjorde samma sak. År efter år.
En termin så hade han plötsligt pengar med sig. Jag skojade till det lite och frågade ”wow, ska du betala avgiften?”. Han log tillbaka och svarade att hans mamma skitit i att betala hyran den månaden så nu hade han pengar…
Jag tror att de flesta människor behöver ”Snälltolka” varandra mer. Man stör sig ibland på saker hos andra vilket skapar sprickor i relationen och ofta har man faktiskt stört sig helt i onödan.
Oavsett om man är ung eller vuxen så måste man inte utgå från att personer man har att göra med vill en illa när de gör saker som man själv kanske inte hade gjort i den situationen.
Till exempel:
Din chef skickar ett rakt och hårt mail till dig som får dig att känna dig illa till mods och du tänker ”vad är det här, såhär brukar ju hen inte skriva”.
Istället för att tänka att din chef är irriterad på dig så kan du tänka att chefen nog har mycket att göra och är stressad vilket påverkar hens formuleringar. Hen har säkert många mail att skicka nu innan helgen.
En kollega kommer in på jobbet och är sur, retlig och beter sig provocerande.
Istället för att tänka att personen beter sig illa och attackerar dig så kan man tänka att det nog har hänt något därhemma hos kollegan som påverkar dennes beteende. Att det är inte personligt just mot dig.
Barnen testar gränser och beter sig trotsigt.
Istället för att bli arg och tänka att de retar dig så kan man tänka att de haft en lång dag på skolan/förskolan och är trötta. Det är inte deras fel.
Du ska träffa din kompis ikväll och kompisen dyker upp 1 timma försent.
Istället för att tänka att personen är nonchalant mot dig och tider så kan man tänka att något oförutsett hänt som personen inte kunde påverka men säkert skyndat sig så gott det går. Alla gör sitt bästa
Snälltolka mera och speciellt de människor som kanske behöver det som mest just nu
”Tänk dig att du går på högstadiet och sitter ensam på en bänk under rasten. En klasskamrat kommer gåendes mot dig i korridoren. Du tittar upp mot klasskamraten för att få ögonkontakt och kunna säga hej. Klasskamratens blick fästs mot din axel, hen går förbi, ler skevt, fnissar och säger hej till en annan person som står någon meter bakom dig. Glada kramar utbyts mellan dem och själv står du där och inte blev sedd”
Det här händer hela tiden i alla skolor och dina barns skola är inget undantag. Som vuxen behöver man ta tag i de här sakerna och samtala med sina barn om hur viktigt det är att vara en schysst person mot andra. Inte bara bry sig om att andra är schyssta mot ens egna barn.
Att bli ignorerad och behandlad som luft i skolan skapar sår i själen och på nätet är det exakt likadant. Man skickar privata meddelanden till andra, man gillar deras bilder, man skriver i gruppchatten. Men får inget svar tillbaka. Ingen respons. Ingenting. Man blir behandlad som luft. Och det gör precis lika ont på sociala medier som när det händer i skolan. Men tyvärr så förstår inte alla det. Alla tar det inte på allvar.
För 17 år sen grundade jag Märsta alliance. En idrottsförening som tävlar i Thaiboxning och MMA.
Under åren har jag stött på en väldigt stor samling med människor, alla med olika saker med sig i bagaget. Vissa har haft ett enkelt liv rakt igenom medans andra har haft det väldigt tufft. Alla har dock haft en gemensam nämnare och det är att de på något sätt har valt kampsporten som en del av sitt liv.
Att leda så här många olika människor har varit en utmaning. Att få dem att dra åt samma håll, motivera och engagera, push and pull. Det går inte att förutsätta att alla svarar likadant på samma fråga eller uppgift de för det gör de inte. Alla hanterar samma sak på olika sätt beroende på vem du är som person och det liv du lever just här och nu.
Det här är något jag själv även har växt av och något som jag har burit med mig under alla år. Att alla människor är stöpta i olika former. Oavsett om det handlar om idrott, skola eller yrkesliv. När man suttit på alla ledarskapsutbildningar och konferenser, skapat, byggt och format någonting. Människorna inuti verksamheten är det som utgör verksamheten. Ett företag man har byggt, en idrottsförening man har grundat eller ens hem. Det viktiga är mjuka värden i en annars ganska hård tillvaro
Nu ska jag skriva något som kanske uppfattas som kontroversiellt här men jag tror att det i dagens samhälle behövs mer tydlighet och gränssättning i relationen mellan föräldrar och barn.
Många föräldrar känns väldigt osäkra i sin föräldraroll. Att man inte riktigt vet var man ska sätta gränser, hur man ska hantera olika situationer och när man ska ta de svåra samtalen barnen.
Tyvärr så verkar det även som att många föräldrar har abdikerat från föräldrarollen och istället tror att man måste vara en schysst kompis med barnen där man undviker meningsskiljaktigheter och konfrontationer för att man tycker att det är enklaste vägen.
Men guess what…
Barn behöver gränser. Ett gränslöst hem med vuxna som varken säger bu eller bä tror jag i många fall leder till gränslösa barn.
Barn behöver tydlighet och struktur i livet med föräldrar som säger till när det blir fel men även berömmer och lyfter barnen när de gör rätt.
Barn vill höra att duktiga. De vill att föräldrar, tränare och lärare ska vara stolta över dem. Och jag tror att viljan att göra rätt alltid finns där bara man ger barnen rätt förutsättningar.
Och jag tycker även att det är viktigt att man berör de här sakerna med de föräldrar som man kommer i kontakt med och som känns lite osäkra i sin föräldraroll. Oavsett om det handlar om en privat vän, kollega eller vårdnadshavare till elever man har. Det tror jag skulle hjälpa många unga på vägen
Nu när skolan börjar igen så tycker jag att det är viktigt att man tänker extra på att se elever och barn som är ensamma. Och inte bara det. Jag tycker även att det är otroligt viktigt att man skiljer på frivillig och ofrivillig ensamhet.
Att stänga dörren om sig till sitt rum och njuta av att vara ensam tillsammans med tystnaden efter en högljudd skoldag kan många tycka är ganska skönt. Eller att man drar sig undan med sin mobil en stund och kollar på ett videoklipp när man är med sina kompisar. Det är ingen fara. Det är frivillig ensamhet.
Faran kommer när ensamheten inte är ett eget val. Ingen som vill prata med en i korridoren eller att alla glömmer bort att man existerar under rasten. Att ”kompisar” kommer med dåliga ursäkter eller bortförklaringar till att de inte kan umgås när man hör av sig och vill hänga under helgen. Då är det ofrivillig ensamhet.
Vi vuxna ser heller inte alltid ensamhet. Det kan handla om en elev som sitter tillsammans med andra elever vid ett bord under lunchrasten men som inte känner sig delaktig i det de andra pratar om eller känner en samhörighet och vänskap med dem. De är med gruppen men är inte MED I GRUPPEN.
Forskning kopplar ensamhet till ökad risk för ångest, depression och självmord och förra året så klassade WHO ensamhet som en global hälsokris. Det är dags att se alla barn och unga som är ofrivilligt ensamma…
Den där meningen som skickades som blev alldeles för hård och kall...
Den där bilden som skickades för att såra…
Den där chattgruppen som tillfälligt skapades för att exkludera någon man var sur på…
”Ja du, niclas, unga kan verkligen inte bete sig på sociala medier”, tänker ni och glömmer bort att texten lika gärna kan handla om mailet som den arga föräldern skickar till barnens lärare, bilden en vuxen person la ut på sitt ex eller väninnorna som känt varandra i 30 år och har växt upp tillsammans.
När ska vi föräldrar och vi vuxna förstå att vi är förebilder för barn och unga och lägger grunden för hur nästa generation beter sig mot andra människor? Hur man bemöter meningsskiljaktigheter, utmaningar och olikheter. Överallt hela tiden. Vi vuxna bär ansvaret för den värld som våra barn och unga växer upp i. Bra att tänka på när man förfasar sig över ”dagens ungdom”
Är du medveten om att det är otroligt mycket grupperingar och småkonflikter i klassrummen idag?
Man kan se barn som går i samma klass som inte ens hälsar på varandra om de går förbi varandra på stan och i mitt tycke så hör ju det till vanligt hyfs att säga ”hej” om man stöter på någon som man ”känner”. De är lixom status Q med varandra.
Det man bör tänka på och prata om med sina barn och elever är att vänskapen och kompisgängen ändras väldigt fort under hela skoltiden. Ena stunden är man bästa kompis med 2 personer, man hänger hela tiden, skrattar och har roligt. Sen på en sekund så kan statusen på vänskapen ändras och från att ha varit bästa vänner så börjar man ignorera varandra eller bli rena fiender. Utan att något allvarligt egentligen har hänt. Och det här, det pågår från väldigt låga åldrar, redan när de är 9-10 år gamla.
Barnen kanske tror att man som förälder inte märker nåt men det gör man ju. Man märker att nåt är på gång då barnen förändras i sitt sätt att vara och jag vet även många lärare som har riktigt svårt att hänga med i svängarna när det handlar om vilka kompiskonstellationer som är i klassen just idag. Och då träffar man som lärare ändå klassen många timmar varje dag och bör kunna se vad som händer.
Det handlar inte att man som lärare inte ser sina elever utan för att förändringarna sker så snabbt och ofta på ställen där vi vuxna inte har koll. På te.x sociala medier, i slutna chattgrupper, på privata konton, onlinespel etc.
Som förälder är det ju jätteroligt när barnen har ett stort socialt umgänge som de trivs med och rent allmänt mår bra. Då mår man själv bra. Men som sagt, det svänger fort det här med vänskap och mående och på samma sätt som man bryr sig om att ens egna barn ska må bra så bör man vara precis lika engagerad i att ens egna barn är sjysta mot andra och behandlar andra bra. Att vara ”bästisar” betyder inte samma sak idag som det gjorde för 30-40 år sen…